Pulsen

Den gode Cicero var tidigt ute med sin klagan: o tempora, o mores! Redan de gamla romarna upprördes över samtidens förfall. Vilka nymodiga krusiduller på togorna de än behövde tåla, måste de inte - som vi - brottas med kidnappningar, försvinnanden, eller skjutningar på öppen gata. Löpsedlarna braskar dagligen med smörjan!

Vad är det som händer? Vad är det för en eländigt krukaktig tid vi lever i, där det bara går utför? Där allt vi äldre en gång byggt upp och skänkt vidare raseras utan eftertanke, eller ens skam, till synes av en skock förvirrade ungdomar?

Men som vanligt är sanningen kanske inte riktigt så enkel som den verkar. Vilket min gode vän Hans Bergsjö på BRÅ underströk härom sistens, över en tallrik ädelosttryfferad vildsvinssadel på spegel av körsbärstårar, ackompanjerad av ett luftigt avocadoskum. Särskilt vältalig blev han efter att vi dekapiterat en butelj Châteauneuf-du-Pape och slagit upp rikligt i glasen. Rosiga i kinderna av den täta aromen av moreller, kryddor och lovikavante började vi rundligt dissekera ämnet.

Faktum, menade Hasse, är att siffrorna går nedåt. Trenden är tydlig sedan åtminstone ett årtionde tillbaka, men det riktigt duktiga störtdyket kan spåras till strax efter valet 2018. Omedelbara åtgärder som att anställa 1300 nya poliser och ge understöd till frivilligkårer som Öppen gata, har betalat sig. Det nära samarbetet mellan regeringen och organisationer som Svenska kyrkan och privata spetsforskningsföretag har lett till att ett mänskligare ansikte visas där det behövs som mest, rakt ned i de utsattas marginaler. Återfallsstatistiken visar nämligen liknande resultat. Folk har slutat gå cirklar i samma gamla kriminella fotspår. De försvinner ur böckerna.

En sympatisk tokajer avleder vår uppmärksamhet en stund med sitt anslag av mjölk, krusbär och urin.

Jag ställer honom på pottan. Varför ser det ut att vara så mycket värre nu än förr, då? Hasse skrattar, och svarar att det är medias fel. Nu är jag beredd att dela ut en sittopp som får den gamle kanaljen att vakna till. Men han lugnar mig. Det är skillnad på media och media, hävdar Hans. Det finns sifferunderlag på det här också.

När gammelmedia slår upp helsidor om blod, död och den moderna tidens trälskap ökar antalet anmälda brott. ”Journalistiska” metoder syftar enligt Hasse till att tjäna pengar på medmänniskans tragedi, och att bygga personligt anseende. De holkar ur vårt sunda förnuft. Och någonstans i en trång tvåa i förorten får en kvinna sedan betala för reporterns raljerande när rubrikerna tvingat sambon in i förtvivlan. Samtidigt som en ung pojke, bländad av möjligheten till snabba cash, hoppar upp på sin mountainbike för att fara och skjuta sin bästa kompis.

Den nya tidens lösningar bygger inte så mycket på publik skambeläggning hållen under armarna av en välsmord byråkrati, som förr, utan på personligt ansvarstagande och egna nätverk. På att göra något åt saken, som Hasse utropar när han drämmer näven i bordet så det skälver i de konjaksposcherade päron vi helt glömt att hugga in på.

Jag tänker omedelbart på min vän Sylvia de Wees, filantropen. Hon har nyligen bett mig om en tjänst. Behöver inte fråga om vad, har förstått att det kan vara samhällsnyttigt, och verkar oavsett vara viktigt för henne själv.

Klart jag ställer upp! Redan i morgon dag. Gör det du med. Ställ upp!