Pulsen

En kolumn som proberar samhällets baksida.

Det var tidigt nittiotal när jag och min gode vän Clark Fux-Bondesson bevakade uppöppnandet av de forna öststaterna, som jag först konfronterades med utanförskap. Turen hade kommit till Warsawa, vars pittoreska gamla stad med sin ringmur och många kuriositetsbutiker, kontrasterade mot de långa köerna av finklädda gäster framför porten till stadens nyöppnade och till synes exotiska McDonald’s-restaurang.

Clark och jag hade funnit en uteservering som för en spottstyver gav kolgrillad gås med honungsglaserade rotsaker, till ett lantvin med toner av plommon och get. Vi lät oss väl smaka och gladde oss särskilt åt sidorätten med kroketter i grisfotsgelé.

Under det livliga samtalet om hur den gamla världen kastade av sig sin tagelfilt av kommunism bara för att reservationslöst omfamna västs skräpkultur, och på kuppen tycktes förlora genuina värden, utsattes vi för en oväntad störning.

En vuxen man kade kommit fram till staketet som skilde etablissemanget från det det lilla torget, och ställt sig att hulka och torrgråta på ett ytterst teatraliskt vis.

Jag kunde inte begripa vad karln ville och stirrade besvärat ned i tallrikens såsbestänkta spår. Clark, den store humanisten, insåg däremot att mannen stod och tiggde. Ett för oss annars obekant fenomen. Han halade upp sin portmonnä och började räkna upp zloty. Då eskalerade mannen sitt uppträdande och kom in på själva serveringen, föll på knä och började muttra tacksamheter på ogenomtränglig rotvälska. Personalen hade vid det här laget korrekt uppfattat situationen och drev iväg mannen med hot om slag.

Historien slutade med att Clark följde efter och gav honom en näve sedlar. Det uttömde vår reskassa, men den gode Fux-Bondesson hade lindrat sitt samvete. Jag fann honom pinsamt naiv.

Ett annat minne är hur jag för första gången tvingades sitta bredvid ett stinkande vrak till människa på tunnelbanan. Det var fullt i vagnen utom just kring den här personen, så som vän av ordning satte jag mig förstås just precis där jag ville sitta, och ingen annanstans. Först när han stirrade mig i ögonen och började prata på ett alldeles för intimt sätt om hur det var för många röda bilar på gatorna och vad det kunde betyda (någonting kosmiskt fruktansvärt), förstod jag varför det rådde en så plågad stämning och varför alla intensivt studerade reklamskyltar, cementväggar utanför fönstret - allt utom den där babblande stackaren. Det var den berömda utfasningens tid, då de gamla förstockade partierna hade nedmonterat mentalvården, vilket skickade ut allsköns kollin på stadens gator, där de alls inte hörde hemma.

Clark har lärt mig mycket genom åren, och inte bara hur att bäst riva av en mogen Primitivo. Han har lärt mig att se förlorat människovärde i de erbarmliga spillror med sina pappmuggar och sitt hejande och hallåande, som man irriterat snubblar över på väg till bussen och vid varje snabbköpsingång. Ingen är kvickare än jag att undra varför de inte skaffar sig ett hederligt jobb istället för att sitta där och skräpa. Jag har däremot varit långsammare med att inse, att saken kan vara mer komplicerad än så. Att deras ringledande boss likt en dickensk Fagin skulle straffa släkten i byn hemmavid om de reste sig för att bygga ett sundare liv.

Idag följer jag med intresse Clarks arbete i riksdagen. Han har länge förordat reformer som ska åtgärda krisen med uteliggeri och bettlande utan att tvinga fram förnedrande tiggerilicenser. Vi gjorde oss en gång av med dem i det här landet just för att slippa permanenta en utsiktslös underklass. Sant ansvar tas inte genom licensutfärdande, det är bara att skriva över problemen på våra barn, som kommer behöva ta itu med dem i framtiden.

Förslagen har länge stött på motstånd, men efter regeringsskiftet har flera kunnat klubbas igenom. I debatten efterfrågas ofta siffror som kan motivera de ökande kostnaderna, gärna i raljerande toner från oppositionen. Siffror, då, inte på återfått människovärde som ju inte kan mätas med kalkyler, utan på en samvetsfri hushållning av det gemensamma som inte kan kallas annat än inhuman. De siffror som presenterats, där regeringen faktiskt går med vinst, har oskäligen ifrågasatts.

Det jag kan konstatera, är att vi ser färre vinddrivna existenser på Stockholms gator, nu. Det räcker för mig.