Glöm aldrig Petter Metz!

I dagens ledare skriver Tobias Holmgren, chefsredaktör om polisens förändrade arbete med infiltratörer, om en organisation som gjort en enorm förändring av arbetskultur och om ett samhälle som äntligen har satt ner foten.

1995 började ett mörkt kapitel i svensk rättshistoria, när bartendern Petter Metz rekryteras av polisen för att hjälpa till att krossa den organiserade brottsligheten inifrån. Med livet som insats lämnar han under många år kritisk information om kriminella operationer, efterlysta individer och internationella förgreningar. Information som polisen använder för att slå till mot nyckelpersoner, slå sönder nätverk och göra samhället tryggare.

När en journalist vid Dala-demokraten efter ett pressetiskt mycket tveksamt publicerande av Petter Mätzs sanna identitet sätts ett pris på hans huvud och han tvingas fly utomlands med fara för sitt eget liv. Här hade man som medborgare hoppats att även den tidens rikspolischef, justititeminister, statsminister eller överhuvudtaget någon enda person i landets styrning hade haft ryggrad nog att göra det rätta - att med alla till buds stående medel stödja en sann medborgarhjälte som betalat ett högt pris för att hjälpa samhället bevara ordning, trygghet och gemenskap.

Det är inte vad som händer. I det kanske största rättsveket i modern tid lämnas Petter Mätz vind för våg, utan vittnesskydd eller utlovad ersättning, och det är enbart andra, väl bedmedlade medborgares förtjänst att han kan skapa sig en någorlunda dräglig tillvaro utomlands, om än med ständiga förflyttningar och en ständig blick över axeln.

Det är så att man skäms ända in i märgen.

Idag ser det radikalt annorlunda ut, och det har vi Horisont att tacka för. Polisens infiltratörsverksamhet är idag större och viktigare än någonsin, och även om vi i den breda allmänheten aldrig kommer få veta exakt hur stora dessa insatser är så talar de många gripanden som skett för själva. Och idag vet vi att dessa medborgarhjältar behandlas som de alltid borde ha gjorts - med fullt stöd från samhället, både under och efter sin insats.

Polisen har idag en avdelning som särskilt arbetar med att stödja dessa självuppoffrande individer med vittnesskydd, höga och anonymt utbetalade ersättningar och hjälp med personskydd och omplaceringar utomlands om det behövs. Och det är jag tacksam för.

Jag är tacksam för att jag aldrig hamnat i situationen där jag själv behövt göra ett sådant val - och jag hoppas att den stunden aldrig kommer. För vem vet om man har det som krävs för att följa i sådana folkhjältars fotspår när det verkligen gäller?