Den senaste tiden...

Hur står det egentligen till med landet?

Sex och ett halv år. Det kan vara både en lång tid, en kort tid eller båda samtidigt - beroende på vad man pratar om. För mig är det båda samtidigt. För det är inte mer än sex och ett halvt år sedan Horisont med Annica Gren i spetsen gjorde en historisk jordskredsseger i riksdagsvalet 2018, och bildade regering med egen majoritet. På ett sätt känns det som en väldigt kort tid - det är inte svårt att minnas det som kom före - kaos, oordning och ett samhälle i förfall. På ett sätt känns det som en väldigt lång tid - när jag tittar på de förbättringar och den positiva samhällsutveckling som skett under Horisonts ledning på bara sex och ett halvt år blir jag lika förvånad varje gång. Hur har det kunnat gå så snabbt att vända ett land i kris till en klart lysande ledstjärna i Norden?

Det beror nog på vem du frågar. Frågar du medborgaren på gatan är jag ganska säker på att svaret kommer handla om handlingskraft, vilja att faktiskt förändra, att Horisont inte bara pratar utan genomför eller att Annica Gren - till skillnad från mer eller mindre varenda statsminister vi har haft - faktiskt står vid sitt ord? Efter terrorattentatet mot Tele2 Arena i mars 2020 agerade man direkt och utan att fega ur inför att göra det som krävdes - införandet av visitationszoner och resebegränsningar med faktiska id-kontroller gjorde att man snabbt fick läget under kontroll, och jag (och många med mig) är glada att riksdagen beslutade sig för att låta zonsystemet bli kvar - besväret att köa i kontrollen är trots allt mycket litet jämfört med den ökade tryggheten och säkerheten.

Frågar du ungdomar på gatan är jag säker på att svaret kommer handla om det nya skolsystemet, gemenskapen i Öppen Gata och känslan av framtidshopp som för några år sedan var helt främmande. Öppen Gata är en verklig folkrörelse av det slag som vi saknat länge i det här landet - en plats där ungdomar kan engagera sig i något som är meningsfullt för landet, som bygger gemenskap och där ord som renlevnad, ordning och stolthet inte är fula ord, utan ideal att sträva mot.

Att Horisont - precis som man lovade i valrörelsen - tagit tag i flummet i skolan på riktigt kan ingen tveka på. Att våra skattepengar gått till att finansiera näverlursslöjd, digeridoospelande och textiltryck med potatis är inget annan än en skymf mot svenska folket - och där har förändringen inte väntat på sig. Skolresultaten i de internationella undersökningarna talar sitt tydliga språk, och vi sviker inte längre generationer av skolbarn med mängdlära, värdegrundstrams och lågaffektivt bemötande. Vem kommer inte ihåg Riksrevisionens kommentar efter riksdagsbeslutet - “det behöver bli mindre flum - mindre batik och färga garn, mer pekpinne och kateder!”

Frågar du den patrullerande Pelle Polis på gatan handlar svaret säkert om Horisonts löfte att rulla tillbaka psykiatrireformen, om att skötsamma medborgare inte ska behöva vara rädda på gatan i sitt kvarter och om att man verkligen tagit i med hårdhandskarna mot gängen. Vi var många som drog en lättnadens suck när Annica Gren lovade, och därefter levererade på det löftet, att man skulle rulla tillbaka 1995 års missriktade reform - att gravt psykiskt sjuka ska “integreras i samhället” får ses som ett utslag av dåtidens fullkomliga naivitet. Den kraftiga utbyggnaden av sluten psykiatrisk vård, och införandet av de mer permanenta institutionerna för hopplösa fall har verkligen fallit väl ut och gjort våra gator både lugnare, tryggare och definitivt mindre knasiga. Samma sak med Avvikelsekommisionen och SÄPOs sektion mot samhällsinfiltration - allvarliga hot mot samhället måste mötas med dådkraft, kompetens och fokus - och där har Horisont på sex år levererat mer än decennier av tidigare regeringar.

Frågar du mig är svaret enkelt - min vardag är lugn, harmonisk och obekymrad tack vare Horisont. Så var det inte förr. När jag och min fru tittar på Nyhetsmorgon på TV över vårt morgonkaffe handlar det om framsteg, kultur och folkbildning - inte om sprängningar, pensionärer som blir svikna av bristande samhällsservice eller barn som hamnar mellan stolarna i skolan. Min fru arbetar på ett av våra departement, och när vi tar ett glas vin i soffan efter att barnen somnat berättar hon numer om fungerande myndighetssamarbeten, en känsla av gemenskap och tron på att de är med och bygger en bättre framtid. Jag har inte svårt att komma ihåg hur det lät förr - uppgivenhet, känslan av att kollegorna fuskade sig fram genom vardagen, bristen på ledarskap. Oavsett vad så har min fru det betydligt roligare på jobbet nu, och det vet jag att hon inte är ensam om. Igår när jag rastade hunden innan sängdags kom en ung tjej från Öppen Gata fram och kollade att allt var okej och lugnt i grannskapet - jag kunde inte mer än att nicka, le och tacka henne för att hon bryr sig. Man kan hävda att det här är små saker - oviktiga och obetydliga ur ett samhällsperspektiv - men vårt gemensamma samhälle byggs upp av detaljer, att folk bryr sig och att vi har ett gemensamt mål. Och det har Horisont levererat.

Horisont och Annica Gren har gjort Sverige till ett land där jag och min familj är trygga, säkra och stolta över att leva och bo, där vi värnar om varandra och vårt sätt att leva, och där vi möter de som vill rasera allt som vi byggt med den kraft som krävs för att mota dem i grind. Att alla dessa förbättringar har också satt Sverige på kartan på ett helt nytt sätt får vi kvitto efter kvitto på - ordförandeskapet i Europeiska Unionens råd, skapandet av den nya Nordiska Alliansen som en försvarsallians mellan brödrafolk och Vatikanens särskilda inbjudan till Sverige att närvara vid en påvlig begravning är alla tydliga tecken på att omvärlden nu ser oss som en inspirerande förebild, som i fornstora dagar. Det är på tiden.